Då kan jag känna mig lite avundsjuk. Tänk att få vara en tvååring och äga världen på det sättet en tvååring gör. Att kunna ta för sig och tillgodose sina egna intressen. En värld där mamma och pappa är de starkaste människorna (fysiskt) och betydligt häftigare än Stålmannen och Batman tillsammans.
Där myror, kottar och trasiga löv är det mest fachinerande man vet.
Där ens största bekymmer är att man inte vill gå och sova.
Jag vet att inte alla barn har det så, jag är smärtsamt medveten om det.
Men mina två tvååringar lever i den världen och samtidigt som jag gläds med dem så kan jag känna mig lite avis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar