Mia stor och stark går i Folketspark, snön liten och klen går i Frälsningsarmén

Visst älskar ni också när man tänker till och ska göra det lite lätt för sig och det slutar med att man sliter mer än vad man skulle gjort om man gjort som man alltid gör. Haha

Sen känner man sig så där extra modig när man skriker till som en liten skrämd unge och inser att det var lite snö från bilen som rasade.

Det är tur att jag älskar snö, här har ni lite bilder på mina tre minsta dessa kort tog jag i Tisdags när vi var ute i det härliga vädret.

Måste ju även tillägga att vi har världens bästa granne som gjort en snöhög på våran gård som barnen kan leka i.

Me time

Nu har jag bestämt mig för att en kväll/vecka när barnen lagt sig så ska jag göra något bara för mig.

Det kan vara så simpelt att sätta sig i soffan med en kopp te och se på tv

I Lördags tog jag fram fotbadet som jag fick i julklapp 2013 och som var helt oanvänt.

Bästa investeringen

Alltså hopfällbara stolar is the shit när man har barn som gärna klättrar

Bakat bullar

Nu jobbar jag ju halvtid Januari ut. Sen blir det heltid igen. Det borde vara lag på att småbarnsföräldrar ska jobba halvtid.

Vilken energi man får. 

Trots 2,5 timmas icke sammanhängande sömn inatt så åkte jag på jobbet (började 7:30)

Sen slutade jag 11:30 så jag hämtade hem barn. Bäddade ner de två yngsta i deras sängar, sen la jag och Kajsa oss i soffan och slappade tills pluttarna vaknade.

Strax efter kom stortjejerna hem och det blev fullrulle. Innan barnen la sig hade jag hunnit duscha tre av dem, plockat ner tvätt som torkat, hängt en maskin och startat en ny.

Jag hade även hunnit kasta ihop en smet med hastbullar och gräddat dem så barnen fick till kvällsfika.

Sen körde jag igång med ett bullbak.

Så jag har hunnit baka kanel och vaniljbullar in för kommande kalas i Februari.

Tyvärr så hade jag missat att vi inte hade något pärlsocker hemma då de blev lite tråkiga och sedan försökte jag få ut 40 som i receptet och då blir de ju toksmå. Jag brukar få typ 25-30 i vanliga fall.

Nu är det ju bara den tråkiga biten kvar.

Alla dessa hjälpsidor

Ja jag vet jag ska egentligen inte säga något jag har ju själv startat en hjälpsida www.facebook.se/mathjalpen och vi var ju nya och gröna. Men när jag startade så fanns det inte så många hjälpsidor.
Nu ligger vi som näst störst av alla hjälpsidor =)

Jag försöker kolla igenom de andra sidorna för att se om någon dubbelsöker (har ärenden på flera sidor samtidigt) för det tillåter vi inte.
Det jag har sett är rätt skrämmande.

Vi nekar väldigt många sökande, just för att vi ser att behovet är inte så stort som de vill att man ska tro. Mina admins jobbar väldigt flitigt på att kolla upp dessa sökande, till vissas människors stora förtret men vi har märkt att de som skriker högst är oftast de som har något att dölja.

Så vad händer då med dessa som vi nekar, jo då ser man hur de får ärenden på andra sidor istället. Tragiskt men sant.

Så man ser hur dessa människor sätter i system att söka på de mindre sidorna för de har inte samma koll och visst alla är vi barn i början men det känns som att dessa små sidor inte ens är intresserade av att kolla upp deras sökande.

Jag har sett en sida bland annat som gav ett ärende till en människa och de visste inte ens vad hon hade för hemadress. Eller sidor som jag kontaktat och förklarat att du människan som ni har som ärende har vi just nekat pgr av....... sen låter dem ärendet ligga kvar.

Det känns så trist för när givarna blir lurade på dessa sidor så tappar de ju lusten att hjälpa och det lägger ju krokben för barnen.

Myser

Helgstädningen är gjord. De stora barnen  är på övervåningen,  de små sover. Jag och Kajsa spelar tillsamman.

Så mycket ångest, stress och press men varför?!

Jag förstår inte hur en dag kan ge så många människor så mycket ångest.

Som att 12slaget är så magiskt, nu börjar det nya livet, oskrivna blad, vi ska tänka tillbaka på året som gått och lägga djupa statusuppdateringar på Facebook.

Tänk om vi var lika måna om varje minut så som vi är just efter 12-slaget. För det är inte de första minuterna på det nya året som är de viktigaste utan det är ju alla de övriga minuterna som är viktiga.

Men så är ju inte jag så mycket bättre så jag började tänka på mina nyårsaftnar, vem jag var med, vart jag var och hur det såg åt. Vet ni vad jag kom fram till? Den känslan som har funnits där vid tolvslaget har faktiskt speglat mitt år. Helt sjukt. Det är nästan så att jag blir lite skraj och redan nu känner ångest för nästa nyårsafton

Har inte tänkt gå varje nyårsafton tillbaka i tiden men jag tänkte jämföra mitt år lite med förra nyårs.
Huset är fullt med folk, men jag har en känsla av ensamhet gnagandes i mig. Vi umgås och har det trevligt så kommer 12slaget och alla skålar i dricka. Tvillingarna är inte ens året, men de är med ute och skålar och allt är lite så där kaosartat som det är när man är 9 barn och 6 vuxna. Tvillingarna gråter och jag får gå in med dem och göra välling, raketerna får jag inte se för jag är ensam inne med bebisarna.

Det var starten på 2014

Det var även det året vi separerade jag och de smås pappa.

Så kommer denna nyårsafton. Vi är denna gång 2 vuxna och 7 barn. Kvällen flyter på hur lugnt som helst. Alla barn är vakna hela kvällen, ingen blir osams, stämningen är lugn.

Vi äter mat och efterrätt.

Sixtens nya vita tröja var fylld med choklad, blåbär och hallon efter att han mumsat i sig sin efterrätt. Så jag tänkte lite på skämt att så som tröjan ser ut efter tvätten, så kommer mitt 2015 bli. Tröjan var fläckfri när jag tog ut den ;)

Här är de tre yngsta, klockan är 23:50 och vi ska strax skåla in det nya året och gå ut för att kolla på raketerna.

12-slaget kom och vi skålade, kollade raketer tillsammans, gästerna åkte hem, vi gick in och jag la barnen som somnade omgående.

Jag hamnade i soffan med en härlig känsla i kroppen, kollade mitt konto och jag hade vunnit på lotto. 19kronor =) Rättade min nyårsbingolott (köpte och hade i skåpet men inte med avsikt att spela utan bara för att ha en) jag vann 100kr på den.

Jag tror 2015 kommer bli mitt år. Det känns bra och jag blickar framåt med nyfikna ögon. Nu ska det bara bli bra besked när jag ska till Onkologen den 12/1