Hela förra helgen hade jag ångest för att jag skulle öppna på jobbet. Öppning = väckarklockan ringer kl 4. Det i sig är ju inte hela världen, men eftersom vi dessutom ställde om till sommartid på Söndagen så blir det svårare att somna i tid på kvällen och när väckarklockan ringer är den ju egentligen 3 eftersom man inte hunnit ställa om sig.
Jag höll på att somna så hör jag ett ljud från tvillingarnas rum, det lät nästan som att någon spydde. Jag gick upp och kollade men det var lugnt. Hann bara somna i princip så vaknar Sally med världens kruppanfall. Hon har så jobbigt att andas att hon får panik och gråter vilket gör att hon får ännu svårare att andas.
Hon lyckades väcka Sixten med sitt panikskrik så han började gråta. Jag sprang och hämtade inhalatorn och inhalerade henne i hopp om att det skulle hjälpa, samtidigt så tröstade jag Sixten och fick han att lägga sig och somna om. Virade in Sally i mitt täcke och drog på henne en mössa och öppnade fönstret och satte henne på fönsterbrädan så fick hon sitta tills det lugnat ner sig lite, då ringer jag och väcker hennes pappa för jag tänkte att han får åka in med henne så slipper jag lämna alla barnen hemma.
Men jag inser att Sally är för risig så det tar för lång tid om han ska komma hit och sedan åka in med henne. Jag springer upp och väcker Maja och försöker så lugnt jag bara kan förklara att jag måste med Sally på akuten. Sally somnar i min säng av utmattning och andningen fortsätter att vara lika ansträngd. På med kläder på mig och overall, mössa och skor på Sally.
Går snabbt igenom allt med Maja så att hon ska veta vad hon ska göra om Sixten vaknar eller liknande.
Ut i bilen och då kräksnöar det. In med Sally i bilen och iväg.
Körandes på en moddig E4a med ett snöfall som gjorde att jag inte ens kunde ha på helljuset körde jag med en hand på ratten och för säkerhetskull två fingrar på Sallys hals så jag kände puls och andning. Man känner sig rätt liten som människa sådana gånger.
När vi kom till akuten så är det ju som vanligt här i Skellefteå. Vi var två som kom samtidigt en tonårstjej som kissade blod och Sally med andnöd. De fixar med tjejen som kissar blod först.
In på toa med henne och visa vart muggarna finns och att hon ska hälla kisset i ett provrör bla bla bla. Tur hon var kissnödig annars hade Sally fått vänta ännu längre.
Helt allvarligt om man öppnar dörren till akuten och där står en pappa med sin tonårsdotter som står på egna ben, har bra färg i ansiktet (även om hon var lite tröttblek) hon blöder inte, hon gråter inte osv. Sen står det en mamma med en tvååring i famnen som har jobbigt att andas. Vem väljer man?!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Lägg ner lasarettet och gör en vårdcentral av den. AMATÖRER!
Sköterskan vi fick lyssnade inte ens på Sally med stetoskop. Hon räknade andetag och kollade saturationen sen frågade hon mig vad jag ville att hon skulle få.
Så hon fick kortison tabletter och efter 30 min var hon in och frågade om jag tyckte det blivit bra, det hade det inte men bättre. Så jag fick bestämma att vi skulle vänta en stund till. Då lyckade jag hitta ett stetoskop så jag lyssnade på Sallys lungor. Det är ju tur att man hört dem både friska och sjuka så jag visste på ett ungefär vad jag skulle lyssna efter, även om jag inte hör lika bra som en som är utbildad.
Efter ytterligare 30 minuter valde jag att vi skulle åka hem för då insåg både jag och Sally att här blir hon inte hjälpt. Så hon gick och hämtade sin mössa och sa hem! Så vi åkte hem. kl 2 var jag i säng igen och då sov jag med Sally i sängen, Klockan 4 ringde väckarklockan så då var det bara kliva upp och göra sig klar för arbete.
Underbara värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar