Det är rätt fränt egentligen. Man tror att livet ska bli på ett visst sätt och se ut på ett visst sätt och man planerar utifrån det, men så helt plötsligt så ändras allt av en liten detalj och allt blir annorlunda.
Ta tvillingarna som ett exempel. Vi bestämmer oss för att skaffa en sista bebis.
Jag tänker detta blir sista graviditeten nu ska jag njuta och mysa.
Vad händer jo jag får veta att jag inte har någon SGI då jag gått på startaegetbidrag så det är vara klappa igen affären och skaffa två jobb för att kunna få några pengar. Det blev inte en bebis utan två. Så istället för att njuta och mysa så var alla krämpor de dubbla, jag spydde en massa mådde konstant illa. Sista två månaderna av graviditeten blev jag snuvad på eftersom de kom förtidigt.
Första tiden hemma blev jag snuvad på då vi låg inne och det enda jag typ minns av tvillingarnas första två månader var saknaden av de andra barnen, ambulanser, ovisshet, larm som tjöt och små äckliga rum som fylldes med läkare som slet, drog och skakade min lilla Sally. Blåsljud på Sixtens hjärta och en massa tårar och skräck, så mycket skräck!
Helt otroligt vad snabbt livet kan ändras och vad lite son behövs för att allt ska vända, raseras, bli bättre eller förstöras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar