Vittne till en trafikolycka

Det är Fredag och jag har just slutat jobba.  Åker in till Kåge för att göra lite helghandling och är på väg hem för att göra bort helgstädning för att sen kunna njuta av en lugn och skön helg. Som förvisso skulle innehålla lite tvätt, pyssel hemma och bokslut för företaget.
Jag är nämligen barnledig i helgen vilket jag verkligen behöver efter en fullspäckad vecka med utvecklingssamtal, kvälljobb, skohandling och sjukgymnast på schemat utöver det vanliga som jobb, matlagning, handling, läxläsning, bus och städning.

Sitter där i bilen, solen skiner och musiken på max i bilen och känner att detta kommer bli en bra kväll. Ser hur bussen stannar och släpper av två pojkar vi blir en liten bilkö efter bussen och jag ser hur den ena killen kollar åt vårt håll och sedan springer över vägen.

Jag hinner tänka "Jävla unge vad gör du" sen smäller det. Pojken blir träffad av en mötande bil han gör en volt upp i luften skorna flyger av den ena så långt att den smäller in i min vindruta sen kanar han ner över huven på bilen och hamnar på gatan.

Där slår autopiloten in på mig. In med parkeringen på bilen (kör automat) på med varningsblinkersen. Upp med telefonen för att ringa 112. Hör hur en skriker ring 112 och får ögonkontakt med ett annat vittne och säger ring du.

Pojken står redan upp och det står en bänk vid busshållplatsen så vi för honom dit och han sätter sig ner.
Jag sitter och försöker prata med honom medan jag söker skador på honom. Håller om honom hårt med ena armen och håller i hans hand. Ser att han blöder från huvudet men det är inget köttsår. Knäna blöder, han blöder lite i ansiktet och om händerna men verkar förvånansvärt hel.

Jag ser att de som körde på honom är en familj som jag vet vem det är och som själva nyligen varit med om en väldigt tragisk olycka. Så jag känner bara det är inte sant?! Världen får inte vara så grym. Visst det finns inte rätt människor som ska vara med om detta men inte dem!!!

Iaf så sitter jag och försöker lugna pojken, ber honom ringa sin mamma som bor flera mil bort. Jag visste först inte om han eller jag skulle prata men kände att det kanske skulle kännas lugnare för henne om han pratade.

Efter en evighet kom först räddningstjänsten, sen ambulansen och till sist polisen. Ja för att inte tala om alla nyfikna människor som var tvungen komma ut ur sina  hus för att stirra.

När jag pratade med ambulanspersonalen för att beskriva hur allt gick till så bryter kvinnan som åkte i bilen ihop och jag kände själv hur tårarna brände bakom ögonlocken men kände att det var inte läge för att bryta ihop inte nu, inte än.

Så när pojken och hans kompis åkte iväg med bilen så satte jag mig med mannen och kvinnan som körde bilen. Jag strök dem över ryggen höll dem i handen, pratade, tröstade och försökte få dem att tänka på andra saker. Såg till att de ringde efter någon som kunde hämta dem då jag ansåg att de inte skulle köra själv.

Fick även uppbackning av polisen i detta.

När jag lämnat mina vittnesuppgifter till polisen så åkte de iväg och jag stannade kvar tills jag såg att paret kommit sig iväg med deras vänner. Jag satte mig i bilen och körde de sista 300 meterna hem.

När bilen stannade på gården så bröt jag ihop. Jag grät och grät. Ringde efter Emma som inte svarade, ringde till mamma och bara grät. Lyckades få ur mig allt som hänt efter samtalet med mamma blev jag sittande i bilen och stirrade framför mig i över en timma.

Då kom Emma, hade hon inte kommit så hade jag nog suttit där hela natten då jag inte fann någon styrka i att kliv ut.

Innan Emma åkte hem så hade jag fått veta att pojken som är i 15 års åldern har klarat sig förvånansvärt bra. Inga större skador hade han dragit på sig, vilket känns som en enorm lättnad.

Huvudvärken kom som ett brev på posten när chocken började släppa och det slutade med att jag vid 24 tiden somnade sittande i soffan, fick mig i säng vid 2 tiden men har inte sovit gott inatt.

Livet är skört. Så ta hand om varandra. Själv skulle jag just nu bara vilja ha alla mina barn här i soffan så att jag kunde krama om dem och berätta hur mycket jag älskar dem.

Men det får jag göra imorgon.